Ännu ett gott exempel 

Ett till familjehem som får berätta om det possitiva
Thomas och Sussi Ardenfors har varit familjehem för ett trettiotal barn och unga. Nu har ”extrapappa” Thomas skrivit en bok om hur det är att ta ha hand om andras barn.

http://mobil.dn.se/insidan/det-fantastiska-i-allt-det-har-ar-barnen/

Det är fullmäktigemöte i Sollentuna. Thomas Ardenfors, en av kommunens mest inflytelserika politiker, ska snart svara på en fråga från en representant för ett motståndarparti.

Plötsligt vibrerar mobiltelefonen i hans ficka. Han läser det nyinkomna meddelandet, plockar ihop papperen på bordet framför sig och säger att han måste lämna mötet.

Meddelandet är från socialförvaltningen som snabbt behöver ordna fram ett tillfälligt hem åt ett barn. Thomas och hustrun Sussi har under tjugo år öppnat sin dörr för pojkar och flickor under längre och kortare tid.

Bristen på familjehem, jourhem och kontaktfamiljer är i dag stor. Kommunernas socialsekreterare får ofta arbeta länge innan de hittar någon eller några personer som vill ställa upp.

Thomas Ardenfors har utifrån sin och hustrun Sussis erfarenheter skrivit boken ”En extra plats i hjärtat – att ta hand om någon annans barn” (Libris förlag). Med sin berättelse vill Thomas uppmuntra fler familjer att öppna sina hem för andra.

Onsdagen den 26 januari 1994 var det så äntligen dags att träffa det första i den långa rad av barn som skulle komma att bo hos Thomas och Sussi. Han hade då just fyllt 27 år.

I sin bok skriver Thomas om mötet med Lovisa:

”Det var först när jag såg flickan, med stora skor och allt, som verkligheten landade på riktigt hos mig. Landade förresten, den slog snarare ned som en blixt, och suget i magen tilltog. För på förstukvisten den där kalla januarikvällen stod en socialsekreterare, en mamma och Lovisa, som hunnit fylla fjorton och inte hade det minsta behov av att säga hej till oss.”

I dag är Lovisa vuxen, hon är gift, bor i ett grannland och har två egna barn. Så ofta hon hinner får Thomas och Sussi besök.

”Det fantastiska i allt det här är barnen. Det är en förmån att få lära känna dem och deras föräldrar som lämnat över sina älskade barn till oss”, skriver Thomas i boken.

Han och Sussi har hittills tagit emot ett trettiotal barn. Tre av dem kom som spädbarn till familjen och blev kvar. Nu är de 13, 14 och 17 år gamla. En tioårig pojke kommer hem till familjen varannan helg. Hans mamma är ensamstående, har ett tufft arbete och behöver lite avlastning. I familjen Ardenfors finns också en biologisk son.

– När vi får frågan från socialförvaltningen om vi kan ta emot ännu en placering samlas hela familjen för ett samtal. Jag är stolt över att mina barn delar vår livspassion och finns där som ett stöd, säger Thomas.

Har det inte gått snett ibland?

– Jo, med en flicka fick vi aldrig någon fungerande kontakt, fast hon var hos oss i nio månader. Men jag drömmer om att hon en dag ska knacka på dörren och berättar att hon mår bra i dag.

Thomas säger att det ofta är tufft att fungera som familjehem. Barnen och ungdomarna som kommer har många gånger inte haft det lätt i livet.

– Efter att en jobbig placering tagit slut har Sussi och jag ibland sagt att ”nu gör vi slut med socialen”. Men lika snart inser vi att det här nog är vår livsuppgift.

När Thomas står i köksfönstret och tittar ut i väntan på att ett nytt barn ska komma känner han en spänd förväntan. Bildörren öppnas och socialsekreteraren stiger ut med ett barn.

– Då händer något i mitt hjärta.